ChockladSpindeln

Igår skulle jag och Julia sova, men det slutade med att vi låg och hade det mest djupaste samtal som bara tjejer kan ha. Själklart går jag inte in på vad vi pratade om i detajl, det får ni själva hitta på. Men tänkte på en stor fråga. Det går ut i media, tidningar och överallt att man ska vara sig själv. Men har en vetenskap att det finns personer som tycker mindre om mig för att jag är annorlunda, mig själv. Jag förstår att jag inte är normal. En tjej som ritar, dansar, spelar teater och går estet-pogram kan inte vara normal. Men vad är det som gör oss normala? Att vi är diskreta? Att vi klär oss i samma stil? Ni får gärna ge förslag, men jag kommer inte på en enda anledning till varför det skulle vara ett intressant sätt att leva.

Du ser en tjej i 15 års-åldern på stan. Hon har en röd dunjacka för att det är december, på benen har hon svarta leggins och till det ett par varma tofflor i beige, svart eller vit färg som är gjorda för att ha ute. Låter detta bekant? Eller kanske ser du en kille runt 15-16 som har en praslig färgglad vinterjacka och ett par hängiga märkesjeans till ett par gympa-dojjor. Hans hår är nerdränkt i hårgelé och står spetsigt åt alla håll. Påminner lite om en igelkott. Låter även detta bekant?

Visst, affärerna producerar samma kläder. Men du kan blanda. Du behöver inte se ut som gina tricot modellen. Du har fått gåvan att kunna välja själv och gå din egen väg. Låt inte någon annan bestämma över dig. Om en tjej eller kille har köpt samma plagg som dig kan du ändå på något sätt, med lite kreativitet, göra ditt plagg speciellt. Det finns alltid vägar ut från samhällets media-portar.

Ska det vara normalt att se likadana ut? Själv tycker jag det är (ursäkta mig) skitsnack. Vi är alla så fixerade med hur vi ser ut och hur vi borde bete oss att vi glömmer vad vi borde sträva efter, att leva sitt eget liv. Och när folk säger att jag är udda börjar jag undra hur jag ska ta det egentligen. Borde inte det vara positivt? I den värld vi lever i finns inte ordet unik, det finns bara udda eller utstickande. Så jag undrar nu om ni tycker det är udda att vara udda? Eller finns det en unik-het inom oss alla?

---

Tänkte att jag ändå lägger upp min ny-klippta video. Har absolut inget att göra med inlägget. Hoppas ni gillar't! (Videon är bara om Angel +serien så spoilers uppkommer)

Börjar bli trött på att söka jobb! Alla bara säger nej eller så är de upptagna redan. Ska testa imorgon igen och sedan också gå till arbetsförmedlingen innan nästa vecka är slut. Alla jobb kan väl inte vara slut? Det måste väl finnas något kvar? Jag vet att jag får skylla mig själv när jag är såhär sent ute, men känner att jag måste försöka. Det enda jag levt på är tidnings-försljning. Kan ju inte hålla på med det här i rästen av mitt liv. Måste hitta något jobb snart! Men har ju inget jag vill göra. Inget som är risk-fritt i alla fall. Pengar tjänar man nog inte så bra på skådespel eller konst, om man inte slår igenom. Någon gång hade jag tänkt slå mig igenom verklighetsbubblan och visa mig för världen, men vet inte riktigt när det kulle inträffa. Jag har nästan inga fobier, alla har ju någon, men jag är ganska fri från det. Men det jag är mest rädd för är framtiden. Den är ju så otorligt oförutsäg bar och kan ta de mest oväntade vändningarna på både gott och ont. Det skrämmer mig en aning.

Att leta efter sommarjobb nu är precis som i Ice Age 1 då alla fåglar och övriga djur slåss om de tre melonerna. Känns som att det inte kommer bli lätt. Vi får se.

P.s. Alla känslor för honom är borta, tack och lov. Senast jag skrev var jag trött och hög på socker antar jag.

Idag har der blivit teater-resa till Göteborg under hela dagen tillsammans med alla teater-klasser. Väldigt intressant, kul och olik dag.

Det började med att vi åkte beställd buss i en timma. Jag sov med Julias Ipod-musik i öronen, så var inte mer uppmärksam då. När vi kommer fram får vi se en pjäs kallad "M.V.H 118 100". Till skillnad från andra pjäser vi blivit medsläpade på så var denna bra. Den fick mig att fånga intresse och det fanns ett lagom djup i den, utan att behöva bli alltför obegriplig.

Sedan var det rast i 3,5-4 timmars håltimme innan vi skulle få se nästa föreställning som skulle hålla på i ca 3,5 timmar. Under den tiden fick jag köpt mig löspiercing och sedan ätit och blivit förälskad i Shock åter igen. Men fick många positiva kommentarer över löspiercingen. Hoppas det var ärliga kommentarer (vilket jag tror det var såklart) för jag vill så gärna pierca mig i underläppen!

Sedan såg vi den andra föreställningen, den var underhållande. Inte för djup med mycke text. I början höll jag på att somna, men efter första halvtimmen blev den intressant och började slänga in roliga komik-repliker och fick mig att på något konstigt sätt fastna för den. Det var ju inte gudomligt och WOW, men bra var den.

Trodde detta inlägg skulle blivit längre.... Tror jag börjar gilla någon och det är jättejobbigt. Okej, nu låter jag konstig, men det är (som alla andra fall) komplicerat. Men det känns som är för komplicerat för att äns ta upp eller erkänna. Jag har känt denna kille länge.... Och jag har börjat tänka otroligt mycket. Bollat tanakr fram och tillbaka. Undrat om jag var kär i en känsla mer än vad jag gillade honom. Och jag är inte helt säker än, men idag hade jag nästan konstant tankar som snurrade runt i huvudet och slutsatsen blev alltid på det na eller andra sättet att det var fel. Att det borde vara fel. Jag vet inte om det var för att jag var trött, men i slutet av dagen kände jag hur jag faktiskt börjar känna något. För första gången på fyra år bultade mitt hjärta snabbare igen. Och jag är så rädd för att allt ska flyga åt pipsvängen ifall jag gör något dumt. Om det händer något. Jag menar, har ni någonsin varit ihop med någon det inte tagit slut med?? Såklart kommer det ta slut förr eller senare om det nu skulle bli något alls och sedan kommer man säkert aldrig prata med varandra igen. Jag menar, är det verkligen vad jag vill?.... suck. Jag är bara så trött på att tänka. Men det är det vettiga att göra nu. Men jag kanske bara är trött och vaknar upp nästa morgon och alla tankar och känslor är borta, eller?

Vi får se, Puss och godnatt folket!<3

Dagen har varit väldigt soft. Teater hela dagen faktiskt. Klockan 08.30 började lektionen med teater och vi fick våra nya uppgifter. Nu ska det filmas. Nina frågade mig hur det gick med "Anpassa Dig!"-filmen som jag skulle klippa ihop. .... Men jag har ju inte fått filmen än. Filen är överförd på en media-lärares konto som jag inte får tag i och samma media-lärare har även pratat med min klassföreståndare, teater-lärare Henrik. Henrik glömde lite och jag har inte haft något att jobba med. Nu förväntar de sig att jag snart ska vara klar. Detta var förstårs en frivillig uppgift, men som jag tog på mig. Så minst hälften är säkert mitt fel. Inget bråk över detta såklart, men blev en smula irriterad på egen hand. Kändes bara som jag inte ska ta hela kakan för detta. Men jaja, ingen blev skadad.

Sedan såg vi live-sänd balettföreställning från GöteborgsOperan. Det var Törnrosa... enligt de i alla fall. Jag måste be om ursäkt, men jag kunde inte se Törnrosa-temat någonstans. Jag, Linda, Tistel och Linnea smet i pausen. Jag, Tistel och Linda fördrev sedan tre-fyra timmar i stan tillsammans med Helen och Julia på Rådhus-Cafét. Kände mig nyttig med att ta en macka (räk-macka, faktiskt) medan de andra tog söta bakelser... fast det såg väldigt, väldigt gott ut.

Klockan 16.15 skulle teatern på Studio32 börja, men blev "konstigt nog" försenad. Inte första gången, men inte hela världen. Fick satt både första och andra scenen jag är med i. Texten satt inte helt, men känns att jag börjar bli bekväm i rollen och i de scenerna vi övat på denna långa tisdag.

Något som känns härligt är att för bara några månader sedan hade jag glömt värdet i teater. Jag var aldrig pepp, inte för fem öre. Nu när vi börjat jobba på allvar på Studion så känner jag en kick. Betyder att jag faktiskt bryr mig. Att jag har något att engagera mig i och som får mig att må bra igen. Efter allt som har hänt kändes det som jag var drog-påverkad när jag lämnade studion för veckan. Det var en sådan härlig känsla. Jag har insett igen varför jag spelar teater. Det är mitt liv och (jag säger det inte för att jag har ett ego, för det har jag inte) men jag är bra på det. Det känns i kropp och själ på scenen för jag är lycklig.

Fick ett nytt manus av Anette, gamla bortsprunget. Om någon har sett det, så säg gärna till.
Pössar från mig och ge kärlek till varandra<3

Jag vill ha min egna Angel. Känner mig ensam nu.