552
Jag förväntade mig inte något allvarligt. Jag förväntade mig inte kärlek eller något djup. Men jag förväntade mig att bli sedd och inte ens det blev jag. Du är just nu det värsta. Jag hatar allt och det jag hatar mest är att jag ställt upp för dig. Alltid. Och du kastar iväg mig som en docka som tappats i en lerpöl.
Jag satt och skakade, klättrade på väggarna. Var tvungen att komma ut från mitt lilla rum och trånga lägenhet. Jag gick ut. Det är mörkt men jag brydde mig inte. Jag har inte bra kondition, men som helst kan intyga det. Men jag gick så fort att jag brann. När jag kom ur synhåll och på mindre isigt underlag för fötterna sprang jag. Jag skrek och svor och sprang. JAG HATAR DIG.....JAG ÄR DUM I HUVUDET ... JAG HATAR DIG!.... sedan stannade jag och såg efter mig. Jag borde gå hem innan mamma undra vart jag tog vägen. Så jag sprang igen utan att skrika.
När jag hade kommit hem stannade jag. Jag skakade inte längre men benen darrade. Jag var inte trött, kunde gärna sprungit en kilometer till. Jag hade sprungit så mycket i ilska att jag inte ens märkt att jag blivit trött.
Bra dag och perfekt avslut på den också.... men vet du vad? Jag tänker inte få självmordstankar, för jag kan ta vara på mig själv och en sömn borde räcka för att må bra igen. Vet du varför? För jag är inte som dig.
Kommentarer
Trackback
