Kan inte
Jag är så trött och ibland ser jag suddigt. Inte fysiskt, utan psykiskt. Ända sedan mamma och pappa sa att de skulle skiljas började jag komma efter i skolan. Inte katastrofalt men resultat på prov sänktes och kunde inte hänga med lika bra på lektioner som jag brukar. Ibörjan var det i alla fall därför. Mamma och pappa slutade komma överens och jag kunde inte plugga eller orka tänka på sådana saker för att jag hörde hur det liv jag en gång känt höll på att dö ut. Julafton ska vi inte prata om. De första veckorna grät jag mig till sömns och vaknade lika ledsen. Ni vet som att man vaknat från en mardröm och är rädd. Det kändes så, men så inser jag att jag inte drömt. Att allt faktiskt har hänt.
Nu har allt lugnat sig. Jag mår inte bra. Men jag mår inte dåligt heller. Saker och ting tar en vänding. Jag förstår att när ett liv slutar börjar ett annat. Istället för att sitta och gräma sig i vad som varit så får man välkomna den nya tiden. Det tar sig egna lilla tid, men det flyter på. Pappa är glad och mamma går vidare. Bättre kan det nog inte bli.
Ibörjan la jag skulden på mig själv. Det var mitt fel för att jag hade varit borta så mycket från hemmet. Jag hade splitrat dem. Låter löjligt, men det kändes så. Jag hade varit borta var och varannan dag och fick ingen kontakt längre. (finns fler orsaker, men som jag inte tänker ta upp. för privat känns det)Varför skulle det inte varit mitt fel?
För att de har slutat älska varandra. De har aldrig slutat älska mig eller mina bröder. Och ett barn kan omöjligt komma emellan föräldrarnas kärlek. Jag mår bättre, för jag har insett det nu.
Men läxorna har jag svårt för att hinna med och ibland "skyller" jag på allt som har hänt. Men nu känns det som att jag inte har någon anledning längre. På ett sätt är väl det bra. Jag börjar vänja mig med allt. Men läxorna vet jag inte vad det händer med. Är väl bara trött antar jag.
Jag är ledsen som skrev allt det här, men kände för det och det är ju trots allt min blogg. Men lovar att sånna här deppiga inlägg inte kommer komma ofta!
Pöss på er! Peace<3
Nu har allt lugnat sig. Jag mår inte bra. Men jag mår inte dåligt heller. Saker och ting tar en vänding. Jag förstår att när ett liv slutar börjar ett annat. Istället för att sitta och gräma sig i vad som varit så får man välkomna den nya tiden. Det tar sig egna lilla tid, men det flyter på. Pappa är glad och mamma går vidare. Bättre kan det nog inte bli.
Ibörjan la jag skulden på mig själv. Det var mitt fel för att jag hade varit borta så mycket från hemmet. Jag hade splitrat dem. Låter löjligt, men det kändes så. Jag hade varit borta var och varannan dag och fick ingen kontakt längre. (finns fler orsaker, men som jag inte tänker ta upp. för privat känns det)Varför skulle det inte varit mitt fel?
För att de har slutat älska varandra. De har aldrig slutat älska mig eller mina bröder. Och ett barn kan omöjligt komma emellan föräldrarnas kärlek. Jag mår bättre, för jag har insett det nu.
Men läxorna har jag svårt för att hinna med och ibland "skyller" jag på allt som har hänt. Men nu känns det som att jag inte har någon anledning längre. På ett sätt är väl det bra. Jag börjar vänja mig med allt. Men läxorna vet jag inte vad det händer med. Är väl bara trött antar jag.
Jag är ledsen som skrev allt det här, men kände för det och det är ju trots allt min blogg. Men lovar att sånna här deppiga inlägg inte kommer komma ofta!
Pöss på er! Peace<3
Kommentarer
Trackback
